so dawn goes down to day, nothing gold can stay
citatet i rubriken stod men i boken 'the fault in our stars' och jag vet inte varför men det fastnade.
Två bilder jag tog i min mammas "blomsterrondell" i vår trädgård. Jag blev verkligen nöjd med dessa och det känns skönt på något vis att fotograferingen fortfarande finns kvar, att jag kan ta bilder jag blir nöjd med även om kameran inte har blivit rörd på länge. Det kanske är en sån färdighet som alltid kommer sitta kvar inom en oavsett hur långa upphållen blir, jag hoppas det. Jag har några fler bilder från det här tillfället som jag vill visa men det får bli någon annan dag!